Hejj

Varning, dehär e rent ett känslomässigt inlägg, inget om mina dagar å sånt.

Titta alltså på gamla bilder från mammas data. Här finns bilder ända sen 2004 tror ja. Under den tiden har de alltså hänt alltmöjlit. Sen börja ja se på bilder av pappa då han hadde sin cancer, tiden före han dog alltså. Å sen börja tårana bara plötslit komma. Ja föstår de bara int. Alltså föstås ja längar efter honom som bara vad, men de e fö 5 år sen han dog. E de ens normalt att ännu också gråta efter honom? Int börjar ja nu gråta varje gång man nämner honom eller så, de e rolit att tänka på tiderna me honom å så, men ibland får ja sånhäna konstiga attacker då ja bara blir jätte ledsen. Dom kommer färre och färre nuförtiden.
Att mista sin pappa e en av de värst sakena som kan hända till ett barn. Å sen måste de just hända till mej. Gissa bara hu många gånger ja har fråga varför just jag-frågan. Men kanske de bara e bra att då och då sörja över honom, kanske jag på de sätte int bara kör bort de från mitt medvetande å faktist går igenom de.
Dehär blev ganska deppit å så, men ja bara måste skriva mina tankar..

Ps. Ni mina kaverin som nu läser dehä bli int rädda å tänk att ni int kan tala om min pappa me mej, de e faktist int så! :)