Babel

Det har varit en givande dag för mig. På dagen då solen sken grubblade jag över världen och dens gång, och kom fram till ett tillfredsställande svar. Och det bästa av allt var det ett väldigt enkelt svar. Så no more angst om det.

På tal om angst är det nu naturligt att fortsätta till min andra heureka idag. Nämligen varför jag känner mig  så deppig hela tiden. Det känns helt enkelt som att ingen bryr sig om mig mer. Låter extremt sad, men  så känns det bara.

Eftersom en stor del av min "familj" är fast i armén, och jag inte har någon secret (eller en helt offical för den delen heller) lover, så är det mest mina 2/3 som jag existerar för. Därför känns det lite ensamt då båda har i sin tur ett eget liv också. Och det är ju helt acceptabelt nog.

Så hamnar jag med jämna mellanrum i situationer där jag kommit överens om att göra något med nåndera, och hittar mig själv vänta på att den andra skulle höra av sig. Så tillslut orkar jag inte vänta mer, utan kontaktar henne själv. Och vad får jag höra? Antingen att det inte blir av, eller så att jag egentligen inte behöver komma (eftersom de har planer med guesswho). Och så frågar jag lite bittert varför hon inte ringt och berättat det för mig då? Svar: Sorry, jag glömde.

Jo, människor glömmer saker. Och nej, fast jag kan låta lite sur, så är jag inte sur. Jag blir (är!!) ledsen. Jag skyller inte nu på mina gullepluttar, det är jag som är mentalt rubbad typ. Men grejen är den, att då de säger att de glömde ringa, eller inte tänkte på att de borde ha ringt, känner jag mig så jätte oviktig. Som dendär backup-planen i brist på bättre program.

Så ja. Orsaken till min vårdepression är känslan av att inte vara viktig för nån. Voilà! Jag känner mig genast bättre. Och jag menar det :)

Sorrrry för megaopiaaktigtangst, men jag lovar att det kommer att komma mer i fortsättningen. Påriktigt så är mitt liv nog helt bra, det är bara min angstsida som för tillfället kommer fram i bloggen.

Hihii trevlig lördagsfortsättning :)